Fru dårman

Läste i metro igår att någon mindre begåvad människa har börjat gnälla om vägskyltar igen. Det handlar naturligtvis i huvudsak om skylten som avser ett övergångsställe, i folkmun kallad "Herr Gårman". Kritiken handlar alltså om att det borde finnas lika många skyltar med "Fru Gårman". Jag tycker nog inte att det är så konstigt att kampen för jämnlikhet mellan könen går så trögt när denna typen av människor överhuvud taget får yttra sig . För det första så är det jävligt tramsigt att ens föreslå något sånt här, för att inte tala om hur kostsamt det skulle bli. Och för det andra så ser jag inte varför den androgyna streckgubben som nu pryder skyltarna inte skulle kunna föreställa en kvinna. Enligt förespråkarna för denna nya skylt så känner man tydligen igen en kvinna på att hon har långt hår och kjol. Det är ju i stort sett enda skillnaden mellan skyltarna. Nu hinner jag nog inte skriva mer då jag måste gå ut och se om det står några kvinnor vid övergångsstället som inte vågar gå över eftersom det är en man på skylten.

Tills nästa gång, titta åt höger, titta åt vänster och varsågod att gå över.

Sport!!!

Jag tillhör en minoritet av befolkningen. Nämligen, en grupp av människor som inte tycker om sport. Vi blir ständigt förtryckta av dessa idrottsfascister som försöker omvända oss till ett gäng grottmongon med målade ansikten och för stora tröjor som står och vrålar mindre avancerade ramsor på någon proppfull läktare. För fan, häng med nu. Du kan ju dricka ett par öl och ha sköj som fan. Jo förvisso, men jag kan dricka ett par öl utan att titta på fotboll och ha ännu roligare. Det finns dock tillfällen då jag inte har något val, som t.e.x fotbolls vm eller em. Tittar man inte på fotboll då så får man vara ensam och det är ju inte heller så upphetsande på en lördag kväll. Men vänta nu lite här Rågert tänker någon, du spelar ju golf ibland och jag har minsann sett dig bowla med. Nja, spela golf vet jag inte. Slå upp grästorvor är nog snarare vad jag gör, och när det gäller bowling så kommer jag ofta sist. Detta är av mindre betydelse då jag vare sig anser golf eller bowling att vara sporter. Min alldeles egna definition av sport är som följer. En sysselsättning blir en sport då minst åttio procent av utövarna har en relativt lik kroppsbyggnad. Inom basket och volleyboll är minst åttio procent av utövarna en bra bit över medellängd. Inom långdistanslöpning så är minst åttio procent av utövarna magra och från Kenya. Ja ni förstår nog min poäng. Alltså är golf, bowling, dart, snooker, poker, fia med knuff och onani enligt min definition inga sporter. Och vad Daniel än säger så är inte heller bridge någon sport.

Tills nästa gång, få bort vinbögen.

Svensk humor är död.

Vad har hänt med alla svenska humorprogram? Jag satt och kollade på youtube igår och kom att tänka på hur många bra humorprogram vi hade i detta landet mellan 1995 0ch 2002. Nilecity 105,6, Percy tårar, Pentagon, Varan-tv, Humorlabbet (2001), Hipp Hipp och många fler. Vad har vi haft de senaste fem åren? Playa del sol och Hey baberiba, fy fan säger jag. Hey baberiba måste vara det absolut sämsta som någonsin gått på svensk tv. Tre idioter som försöker imitera alla kända svenskar samtidigt, utan att lyckas en enda gång. Läste i tidningen häromdagen att sveriges mest oväsentlige "journalist" Alex Schulman tyckte Sven Melander var minst sagt ute och cyklade när han sade att Hey baberiba var humor för efterblivna. Jag kan hålla med till viss del, då jag tror att efterblivna har bättre smak än så. Det är väl bara Mia och Klara som ha varit något att ha de senaste åren. På tal om Mia och Klara (tidigare "Roll on" i p3) så har det blivit sämre på radio med. Jag minns när det gick bra humorprogram i p3 mitt på dagen hela veckan. Clownen luktar bensin, Pippi rull, Så funkar det, Rally, med flera. Nu är det väl bara "Mammas nya kille" som är någorlunda.
Tills nästa gång, se upp för trappan. Vilken trappapapapa.

Den stora maskeraden

Jaha, då bloggar man full för första gången. Jag var på tappen och köpte mig ett paket lucky strike igår kväll och tänkte att jag skulle gå förbi Jimmy och kolla vad småpöjkera höll på med. Där spelades det gura hero och dracks öl i mängder. Undertecknad blev naturligtvis bjuden på en öl och sen fjorton till. När jag vaknade i Jimmys soffa i morse smakade det bra med en öl. Men vänta nu tänker ni, tjockisen skrev ju i ett tidigare inlägg att han inte gillar alkohol på bakfyllan. Detta är förvisso fortfarande sant, men nu var det emellertid så att jag inte ännu hade gjort mig av med alkoholintaget från gårdagen och därmed fortfarande var berusad. I skrivande stund har jag sörplat i mig ytterligare tre öl och mår som en prins, en röd prince. Nu börjar jag så smått ladda inför kvällens spektakel. Det ska bli maskeradparty i den lokala bygdegården och jag har haft ångest hela veckan för vad jag ska ha på mig, men när en yngling igår kom gåendes i en badrock slog det mig. Jag ska ha på mig min siden kimono och därmed gå som någon slags tjock Hugh Heffner. Nu kom jag genast att tänka på låten "den stora maskeraden" av Dan Berglund. Det finns en textrad i den låten som går "Torbjörn Fälldin, han gör sig bra.
Han har styrt ut sig till människa". Vad säger man? Prislöst.
Tills nästa gång, en öl är en öl är en öl.

Trött på slan

Vad är det för ett jävla slan som sätter upp alla förbannade klistermärken med nordisk.nu reklam på. Jag promenerade precis från pizzerian, och när jag kom hem så kunde jag konstatera att det satt ett klistermärke på varje lyktstolpe. Människan är alltså i stort behov att få ut sitt budskap, men antagligen för tjock för att välja en större spridning på eländet. Eller så kanske han tänkte att vi vanliga medborgare förstår den viktiga innebörden först efter den fjärde korkade sloganen. Dessa var för övrigt i stil med. "Trött på lunarstorm, välj det svenska alternativet". Eller "nej tack till mångkultur". Genialiskt då att klistra upp dem i Frillesås där det bor två invandrarfamiljer. Om det är för att dessa två familjer ska flytta så är det nog ingen pizzaätare vi söker. Inte nog med att man ska behöva få dessa låglivs propaganda i brevlådan. När jag kom hem igår så hade den jävla muppen klistrat igen brevlådan med ett av sina fyndiga klistermärken.
Tills nästa gång, ge fan i min brevlåda och gå in härifrån.

Campingstol, öl och cigg.

Nu börjar det faktiskt att suga rejält i festivaltarmen. Jag vill sitta i en billig campingstol i fyra dagar, beväpnad endast med ölburk och cigarett och jag vill göra det nu. Fjärde juni bär det av till Sölvesborg och årets Sweden rock festival. Jag har visserligen ingen biljett i vanlig ordning, men med band som Poison, Def leppard och Whitesnake så klarar jag mig bra utan. Då sitter jag hellre som tjuren Ferdinand vid tältet och viskar för mig själv "jag trivs bättre här, där jag kan lukta på ölen och lyssna på stereon". Nu är det ju dessutom så att även de som har biljett spenderar den mesta tiden i närheten av tältet, så det ska nog gå bra. Mitt årliga intag av livemusik får istället Metaltown stå för. Där kan de ju boka bra band åtminstonde. Jag har ju än så länge inte lagt upp en enda bild på mig själv på denna blogg. Därför tänkte jag nu bjuda på lite bilder från de senaste tre åren på Sweden rock. Det ska tilläggas att jag sällan eller aldrig har med mig kamera så jag har alltså stulit dessa bilder från mina kära vänner. Bilderna är från 2005, 2006 och 2007. De presenteras också i den ordningen.


Tills nästa gång, knövrull.

Twilight zone 2

Tänkte att jag skulle skriva om något helt annat idag, men eftersom jag har blivit felaktigt anklagad för att fara med osanningar så får det bli en repris på senaste ämnet. Jag har kontrollerat mitt senaste inlägg noga och det står ingenstans att jag bara lyssnar på "tuff" musik. Dessa falska anklagelser är det främst medlemmar ur familjen ÖsterDahlgren som kommit med. Jag lyssnar som nämndes i kommentarerna på Vreeswijk, Kjell Höglund och den enligt Mikael otroligt bögiga Hawaiianen Israel Kamakawiwo'ole. Jag lyssnar även på Johnny Cash, The Smiths, Fred Åkerström, Björn Afzelius, The Who, Manu Chao, The Pogues och mycket annat. Detta är musik som ibland spelas på radio men kanske på sin höjd en låt om dagen. Inte som den vedervärdiga Linda Bengtzings senaste låt som spelas fyra gånger om dagen i samma radiokanal. Anledningen till att jag inte tog med några av dessa lite lugnare artister som exempel är av den enkla anledningen att många människor gillar både schlager och t.e.x Vreeswijk. Eftersom jag inte klarar av nittio procent av musiken som spelas på radio så var jag ju tvungen att ta musik som schlagerfans till nittio procent tycker är skit som exempel. Ni som undrade vem idol Amanda är, läs nu noga. Hon är en tjej som heter Amanda och var med i tv programmet idol. Och nej, jag tittar inte på idol. Men som jag trodde att jag förklarade i förra inlägget så matas jag med denna information vare sig jag vill eller ej.

Tills nästa gång, jam out with your clam out.

Twilight zone

Jag får ofta kommentarer om hur negativ och kritisk jag är mot andra människors musiksmak. Eller som jag brukar kalla det, avsaknad av musiksmak. Detta gäller då främst folk som lyssnar på radiopop och schlagermusik. Det vill säga, folk som endast lyssnar på den musik som media matar dem med dagligen. Det är inte så att jag är någon slags musik fascist som måste ha kontrollen över vad folk lyssnar på, men vad de flesta inte förstår är att jag dagligen blir utsatt för smörjan vare sig jag vill eller inte. Jag vill måla upp ett scenario för er så att ni kan leva er in i hur det skulle vara om rollerna var ombytta.

Ni sätter er i bilen på morgonen för att åka till jobbet, vrider om nyckeln och sätter på radion. Från högtalarna strömmar som vanligt vid denna tiden på morgonen polsk black metal. De spelar tre i rad med bandet Behemoth. Fan med tänker ni och byter kanal. På nästa kanal spelar de en timme klassiker och för tillfället är det Angel of death med Slayer. Eftersom ni tycker att det är helt outhärdligt så stänger ni istället av radion helt. Väl framme på jobbet är det dags för lite kaffe innan arbetet kan börja. Diskussionen runt fikabordet handlar naturligtvis om gårdagens schlagerfest, den femte för i år. De andra diskuterar febrilt om huruvida Watain hade samma corpse paint i ansiktet som förra året och om inte nitarna var längre. När det är dags att jobba så åker radion på igen och gitarrskrik och kulsprutetrummor blandas med världens mest brutala growlande. Detta pågår konstant tills det är dags att åka hem. På väg hem så köper ni aftonbladet för att se om det har hänt något viktigt i världen. Det har det inte, om ni inte anser att diskussionen era arbetskamrater hade till morgonkaffet är viktig. Samma diskussion tar nämligen upp minst tio sidor av tidningen. Väl hemma slår ni på tv:n och får se att det är "så ska det låta". Dagens gäster är Mikael Stanne från Dark Tranquility och Angela Gossow från Arch enemy. Jävla skit tänker ni och stänger av tv:n.

Låter det jobbigt? Det tycker inte jag att det gör. Jag råkar ju nämligen gilla denna typen av musik, däremot så gillar jag inte schlager, radiopop eller idol Amandas senaste landsplåga. Vad jag vill komma fram till här är alltså att det inte är så lätt som vissa tror att bara låta bli att lyssna på musik som man inte gillar. Inte om den musiken råkar vara det som är "inne" just nu.

Så tills nästa gång, rock out with your cock out.

Cartman Vs. Newman

Om ni varken har sett South park eller Seinfeld så är detta ganska ointressant för er. Har ni däremot sett båda så kan ni inte ha missat likheten mellan South parks Cartman och Seinfelds Newman. Om Cartman skulle få växa upp utan att någon har ihjäl honom, så skulle han växa upp till att bli Newman. De är båda två ondskan personifierad, fullständigt egofixerade och naturligtvis feta. Båda har dessutom en ärkefiende som de avskyr mer än någon annan. Cartman har Kyle och Newman Har Jerry. Både Kyle och Jerry är dessytom av judisk härkomst, men det tror jag visserligen att Newman också är. Så det är väl det enda som skiljer honom från Cartman. Det och Newmans glasögon. Annars är de precis lika ondskefulla och tjocka båda två. Här följer ett smakprov på Cartmans oerhörda kunskap inom ämnet sex.

Stan: Dude, what's the matter?
Kyle: The kindergarten teacher is having sex with my little brother.
Stan: ...Wow.
Kenny: [muffled] Really?
Cartman: Damn, brah, your little brother's pretty cool.
Kyle: It's *not* cool! Ike isn't old enough to understand.
Cartman: What's to understand? You get a boner, slap her titties around some and then stick it inside her and pee.
Kyle: [looks long and hard] Stick it inside her and pee?
Cartman: Well, okay, fine. Unless you don't want to get her pregnant, then you pull it out and pee on her leg.

Tills nästa gång, rock off.

Walk hard

Jag vill börja med att ursäkta mig för gårdagens uteblivande inlägg, men jag hann helt enkelt inte skriva något igår. Jag hade endast en timme på mig att göra mig klar för alkoholintag när jag kom hem från jobbet, så bloggen fick vänta. Det var nämligen årets första grillkväll igår. Jag får passa på att tacka värdparet för en trevlig tillställning. Det var utomhusbrasa, sprit och metal på stejjan, bättre än så blir det knappast. Idag är det väl inte lika roligt precis, men jag har mått sämre. Nu har jag precis kommit hem från min ömma moder där jag har intagit köttbulle, potäter och sås. Av någon anledning så bestämde jag mig för att gå de åtta kilometrarna hem. Det var faktiskt inte fullt så jobbigt som jag hade väntat mig, men jag fick ta mig en femma vid det fantastiska Frillesås monumentet "kung Frilles gravplats". Det tog mig sammanlagt en timme och tjugo långa minuter, men nu är jag äntligen hemma igen.

Tills nästa gång, "The King is dead. Long live the King".

C2H5OH

Jag saknar troligtvis anlag för att bli alkoholist. Det finns en sak som jag tycker är jobbigare och svårare än något annat på bakfyllan. Nämligen att dricka mer alkohol. Förutom på festival, då är alternativet att nyktra till värre. Jag dricker väldigt sällan alkohol på veckodagar, även om det bara gäller en öl. Helgerna däremot är en annan femma. Ser ingen större idé med att dricka en eller två öl på en tisdag eftersom jag i första hand är ute efter effekten och inte smaken. Detta är fel och fult. Om man är tjugosju år ska man vara såpass mogen att man dricker för att det är gott inte för att bli full. Skitsnack säger jag. Gå till systembolaget och fråga vilka öl, vin och spritsorter de säljer mest av. Det lär inte vara de dyraste och finaste sorterna, det garanterar jag. Jag tror inte att folk köper explorer för att det har en sån rund och fin smak, eller en trelitare av något billigt rödtjut för att det går så bra ihop med gåslevern. Nej, jag dricker alkoholhaltiga drycker för att jag vill åt alkoholen. Däremot så dricker jag inte vilken skit som helst. Okej, det var väl inte riktigt sant, men jag dricker hellre något som smakar bättre än dunksprit. Oftast är det rom och cola som står på menyn. Favoriten då är Bacardi black som jag tycker fungerar ypperligt ihop med cola. Dricker jag öl så brukar jag hålla mig till det ljusare sortimentet. Helst det svindyra mexikanska ölet Corona, men det går även bra med Heineken. Om jag bara fick dricka en drink i resten av mitt liv så skulle det dock utan tvekan bli White Russian. Om ni helt har missat denna gudarnas dryck Så följer här ett recept.

4 cl valfri Vodka
2 cl Kahlúa
2 dl mjölk
En skvätt grädde är inte heller fel
men det är valfritt.

Tills nästa gång, "wine is fine but whiskey's quicker suicide is slow with liquor."

Seven deadly sins

Tatuera sig måste man ju göra om man vill vara tuff, och det vill man ju. Det tuffaste är ju naturligtvis att måla sin tatuering själv, så att man vet att det inte är någon skit som tolvhundra andra slan går omkring med. Själv är jag inte Leonardo Da Vinci på att måla precis, snarare Kalle fem år med en ask kritor. Därför har jag klippt och klistrat lite på datorn istället och skapat detta mästerverk. Eftersom ni vildar troligtvis inte är lika vassa på latin som undertecknad så ska jag översätta. Det står: högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja. Alltså de sju dödssynderna. Jag trixade ihop den för säkert två år sedan, men tänkte att jag skulle fundera lite på det först. Nu tycker jag nog att jag har funderat färdigt och har även bestämt mig för att placera den på underarmen. Som en sista åtgärd tänkte jag dock kolla med allmänheten, eller åtminstonde de fyra till fem personer som läser denna blogg vad ni tycker om spektaklet. Därför kräver jag att ni kommenterar detta inlägg. Eller nja, jag vill gärna att ni kommenterar. Tills nästa gång, ut och synda.

Sir Jazz Sir!

Som jag nämnde igår så sysselsätter vi ringhalsmålare oss på rasterna med att spela Jazz. Om ni inte tidigare har spelat Jazz, och då menar jag naturligtvis kortspelet och inte den pretentiösa trumpetmusiken, så ska ni läsa detta noga.
Jazz är ett kortspel i åtta omgångar som är mycket kultiverat. Det går till på följande vis. Först ser man till att ha en kortlek, ett papper och en penna. Ett bord är också att rekommendera, om man inte tvunget vill spela på golvet. Det ultimata på är att vara fyra spelare, men man bör åtminstonde vara mellan tre och sex. Spelare alltså, inte år. Man utser nu en spelare till att föra protokoll, och det kan se ut på följande vis.

omgångar spelare1 spelare2 spelare3 spelare4

Pass
Klöver
Kn
D
5:e, sista, sp K
Spel
Spel
7:an

Nu kan den som känner sig manad dela ut korten. Alla kort ska delas ut och alla ska ha lika många. Man börjar alltså med pass, vilket betyder att man inte ska ta några stick. Spelaren som sitter efter given lägger nu ut valfritt kort på bordet och sedan fortsätter spelarna i tur och ordning (klockans håll). Man måste följa färg om man kan, annars får man saka ett kort i någon annan färg. När alla lagt ut ett kort var så får den som lade det högsta kortet i färgen som först spelades plocka ihop den lilla högen och lägga den framför sig med baksidan uppåt. Spelaren har nu tagit ett stick och får börja att spela ut nästa. Denna procedur fortgår tills alla kort har spelats. Nu räknar man ihop hur många stick var och en har tagit, och skriver poängen på protokollet. Varje stick är värt ett poäng. Korten samlas ihop och nästa spelare i tur blandar och delar ut alla korten igen. Det enda som skiljer de första sju omgångarna åt är vad man ska ta och inte. I omgång två ska man inte ta några klöver. Varje klöver är värt ett poäng. De andra korten är inte värda några poäng och behöver därför inte plockas upp. I omgång tre ska man inte ta några knektar och i omgång fyra är det damer man ska akta sig för. Knektar och damer är värda fem poäng styck. I omgång fem ska man inte ta det femte sticket, inte det sista och inte spader kung. Fem poäng styck. I omgång sex och sju är det ombytta roller. Nu ska man istället ta så många stick som möjligt och man får ett minuspoäng för varje stick. Man kan gå minus (alltså under noll) på protokollet. I den åttonde och sista omgången ska man spela sjuan, om ni inte har spelat sjuan heller så får ni kolla upp hur man gör någonstans för det orkar jag inte förklara här, men man får ett poäng varje gång man inte kan lägga nåt kort, och man får ett poäng för varje kort man har kvar när någon spelare har lagt ut alla sina kort. Man skickar inga kort till varandra utan säger bara pass när man inte kan. Nu när alla åtta omgångar är spelade så vinner den spelare med lägst poäng.

Spelet fungerar som sagt bäst på fyra spelare, men tänk på att ni plockar bort kort om ni är tre, fem eller sex eftersom det inte går jämnt upp annars. Kort som isåfall plockas bort bör vara tvåor dock inte klöver två eftersom det är ett poängkort.
Tills nästa gång, Jazz or die.

Kraftwerk

Härdsmälta? Nädå, bara ännu en dag på den magnifika "Ringhalsfabriken". Hur jävla roligt kan det vara då undrar ni? Nja, roligt och roligt. Men sedan alla har börjat föröka sig och flytta runt, köpa hus och göra strunt (det är för övrigt oerhört gay att rimma) så har ju undertecknads helgaktiviteter minskat avsevärt. Det är därför smått befriande att på måndagen få komma tillbaka till jobbet, mest för att ha något att göra. Det är på sätt och vis skönt att slippa söndagsångesten som förut brukade smyga sig på en när solen gick ner på söndagkvällarna. För att inte tala om de två absolut trevligaste halvtimmarna på dagen. Frukost- och lunchrast då en speciellt utvald gruppering av Ringhalsmålarna hän ger sig åt det ack så spännande kortspelet Jazz.
Men mer om detta imorgon, för nu ska jag snart sova eftersom jag gav fan i det inatt. Så tills nästa gång zzzzzzzzzzz...

Wrath of slahn

Captain's log. Stardate 2008-04-06

We have traveled deep into space to the planet of mölnekulla in the stuv-galaxy. The mission was to seek out the alien lifeform Daniel Svensson and play him a game of rövskägg (rödskägg) or two. The crew included me, Captain Rågert Picard, the vulcan Maaä spock and Grisen or DATA. When we arrived he was already aware of our presence and greeted us as soon as we started walking up the stairs to his palace. Well inside the palace the strong smell of popcorn filled my nostrils, he had been popping for quite some time. As soon as we started dealing the cards Daniel took the ice cream out of the freezer and turned the coffee brewer on. I soon found myself in a full blown game of Jazz. Cards were flying all over the place, it was quite terrifying. We had time for one game of rövskägg before Grisen took of in his space shuttle. Before bording the enterprise for the long journey home we kicked Daniels ass in worms a couple of times. Until the next time "live long and prosper"

Namnbyte kanske?

Om man skulle ta och byta namn, eller bytta som de säger i Varberg. För det första så är ju Rågert så mycket häftigare än Robert, och för det andra så skulle det ju passa bättre nu när jag har döpt min blogg till "Rågerts blågg". Vet inte varför jag skulle börja blogga för, men det är väl för att jag är uttråkad antar jag. Så för att göra det bästa av situationen så får jag väl tråka ut er med. Dessutom så är jag precis lika meningslös och tråkig som alla andra bloggande idioter på denna planeten. Så varför inte? Jag får väl börja med att presentera mig, precis som om någon jag inte känner skulle läsa det här. Robert Thorén var namnet. Som så många andra pojkar, män och gubbar så gillar jag sprit, porr och hårdrock. Däremot så avskyr jag sport och bilar, vilket tyvärr leder till att jag är fet och har en bil som jag inte kört på flera månader eftersom jag inte orkar byta några lampor och köra den till besiktningen. Tills nästa gång. Far åt helvete!